Hem   CV    Forskning   Texter Recensioner  Länkar till världen    Vem är Niclas?  VFG

Gatloppens tid – stormaktstidens militära rättskipning.

 Det var tidigt på morgonen den 5 maj, i nådens år 1696. Dimslöjorna som legat över Narvas nejder höll på att lätta och himlen var klarblå. Ljudet av taktfasta trumslag spreds med vinden och folket i Narva visste vad det betydde - ett straff skulle verkställas och man gick man hur huse för att bevittna detta. Trummornas ljud blandades med ljudet från de soldater som höll på att formera sig till en öppen fyrkant på Stortorget i staden. Vaktstyrkan anlände och efter den gick en ung, magerlagd man med sänkt huvud. Det var soldat Johan Rasmusson från Majorens kompani. Hans steg blev tyngre och tyngre ju närmare mitten av fyrkanten han kom. Hela hans kropp utstrålade uppgivenhet och rädsla. Bakom honom gick korpral Petter Eliasson och sex man ur Livkompaniet. Gruppen stannade mitt i fyrkanten och från kanten lösgjorde sig en gestalt från befälsgruppen, en grupp som stått lite avsides och tittat på de inmarscherande trupperna. Mannen var profossen Samuel Klintborg och han sade med myndig stämma - Den 4 mars 1696 dömdes soldaten vid Överste Henning Rudolf von Horns värvade infanteri Johan Rasmusson ur Majorens kompani till att löpa fem gånger gatlopp för rymning. Korpral Eliasson beordrade Rasmusson att ta av sig skjorta och jacka.  Rasmussen lydde ordern men händerna darrade så att Johan hade svårt att få upp knapparna i skjortan. Mycket sakta gled skjortan av och nu stod han där med bar överkropp. Korpralen tog hans kläder och bakband hans händer. Två fältväblar, Olof Kiempe och Johan Lind kom och ställde sig bakom Johan samtidigt som 300 man grupperade sig på två led.  Männen var utrustade med var sitt spö och genom denna 150 man långa gata skulle Johan gå fem gånger medan spöna dansade mot hans bara rygg. Gå skulle han, ej springa! Redan efter första varvet var ryggen strimmig av röda streck. Efter andra varvet sprack ränderna upp i öppna sår. Efter tredje varvet var hela ryggen ett enda öppet sår.  Johans  skrik blandades med trummornas taktfasta spel.[1]

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 

Vägen från Narva – funderingar kring ett avhandlingsprojekt. 3

Den militära rätten.. 3

Rättegång. 4

Jurisdiktion Vilka var det som omfattades av de militära lagarna: 5

Gatlopp, spöslitning, slås i halsjärn – Straffen i krigslagarna. 5

Militärt rättsmaterial 6

Militär rättskipning i Narva.. 7

Garnisonen. 7

Narvas regementskrigsrätt under åren 1695-1697. 8

Krigsrätten. 8

Brottsligheten. 8

Framtiden – avhandlingen?. 11

Referenser.. 14

Otryckt källmaterial 14

Tryckt källmaterial 14

Litteratur. 14

Bilagor.. 15

1. De manliga återfallsförbrytarna – kort sammandrag av deras rannsakningar. 15

Menige Mårten Casparsson, Franckenhielms kompani 15

Menige Johan Arfedsson, Funcks kompani 15

Menige, Jöran Hansson, Frankenhielms kompani 15

2. Min klassifikationsmodell i uppsatsen från 1998. 16

3. Paragrafer som krigsrätten i Narva har hänvisat till –sammanfattade av författaren. 16

Vägen från Narva – funderingar kring ett avhandlingsprojekt.

Berättelsen om Johan väckte min nyfikenhet och jag började fundera kring soldaterna och rättskipningen. Det är nu nästan fyra år sedan jag började fundera på frågeställningarna. De första stegen mynnade ut i en kombinerad c/d uppsats kring garnisonsregementet i Narva. Undersökningarna och arbetet med domböckerna från Narva  ledde vidare och nu står jag vid början av arbetet med ett avhandlingsprojekt kring just frågorna kring militärer och brott.

Soldater och brott – två begrepp som vissa skulle behandla som för evigt förknippade med varandra. Vi kan i de flesta texter som behandlar brott läsa om bråkiga fulla soldater och båtsmän. I lokalsamhället ställde de till med bråk och lokala myndigheter försökte få dem på andra tankar genom att bestraffa deras beteende. I tider där behandling och vård inte var målet för rättskipningen utan hämnden och det statuerande exemplet blev de inte sällan hårt straffade. Mina studier i den tänkta avhandlingen lämnar lokalsamhället i den bemärkelsen att den kommer att behandla en annan av dessa platser där rättvisa var satt att skipas – regementskrigsrätten. Syftet med avhandlingen är att sätta fokus på den rättskipning som skedde inom det militära – regementskrigsrätten i syfte att analysera värderingar och attityder till lag och rätt bland den militära personalen under stormaktstiden.

Den militära rätten

Arméer och deras soldater har alltid varit underkastade lagar och ända sedan romarna har vi uppgifter om särskilda lagar gällande för krigsfolket. De romerska krigslagarna som vi känner till var till sin karaktär både hårda och summariska – det var det högsta befälet som avgjorde i fallet och det var inte ovanligt att dödsstraffet både utdömdes och verkställdes.

 I och med organiseringen av större och delvis stående arméer utvecklades alltmer självständiga lagar för krigsfolket. I Sverige fick vi vår första riktiga krigslag i Gustav II Adolfs krigsartiklar från 1621. Tidigare hade krigsartiklarna bestått i en samling punkter – Stellinge och articla bref från 1545. Om dessa kan vi säga att de förespråkar hårda straff enligt avskräckningsprincipen. Det skall dock tilläggas att de är lindigare än sina samtida motsvarigheter nere på kontinenten.

 År 1621 kommer alltså första steget mot en fullt utbyggd militär rättsapparat. Gustav II Adolfs krigsartiklar är som så mycket annat från just Gustav II Adolfs tid originellt och står under liten influens från utlandet. Detta kan inte bara anses vara en brytpunkt för det militära rättssystemet utan även för svensk rättstradition i stort. År 1683 kommer dock de krigsartiklar som kommer att ge Sverige det första hela rättssystemet för sin krigsmakt. I modernt språk skulle vi kunna kalla dessa krigsartiklar för version 2.0. Artiklarna byggde vidare på artiklarna från 1621 men hade vissa förbättringar och tillägg.[2]

 Det som skiljer 1683 års artiklar från 1621 är främst att det nu finns ordentliga föreskrifter för hur rättsapparaten skulle vara organiserad. Det fanns även en förordning om hur själva rättsprocessen skulle gå till samt instruktioner för en rad olika personer som fanns i detta rättssystem. Som exempel kan vi se;

·  generalauditören, den högste ansvarig för den militära rättsapparaten, till sin hjälp hade auditören en krigsfiskal vars främsta uppgift var att kontrollera de olika regementsrätternas arbete.

·  generalrumormästaren, det som senare kommer att kallas generalkvartersmästare alltså den som var ansvarig för läger och kvarter

·  generalvagnmästare, ansvarig för trossen och underhållet av armén

 De processuella förordningarna kommer sedan att ligga till grund för den processordning som kommer att gälla för hela samhället i och med 1734 års lag.

 1683 års artiklar är helt nydanande i en internationell jämförelse då dessa var lättfattliga och författade på folkmålet. 1696 översätts artiklarna till estniska för att underlätta arbetet i de baltiska provinserna. Artiklarna skulle läsas upp i varje läger och kvarter så att

”på det att ingen någon ovetenhet därav må hava att invända och förebära”[3]

 Själva regementskrigsrätten skulle vara organiserad med 13 ledamöter enligt följande;

1 Överste
2 kaptener
2 löjtnanter
2 fänrikar
2 fältväblar
2 sergeanter
2 förare

 Översten, regementschefen, skulle vara ordförande men i de flesta fall delegerades det rutinmässiga arbetet till en major. Endast de mest komplicerade eller grövsta brotten framfördes till regementschefen. Rättens ledamöter utnämndes av ordförande och kunde växla från gång till gång. Som åklagare skulle regementsprofossen eller regementsfältväbeln agera. Undersökningar har dock visat att denna schematiska skiss inte efterlevts i särskilt många fall och i min egen undersökning av garnisonen i Narva finns det meniga med under en stor del av min period.

Generalkrigsrätten var organiserad på ett liknande sätt men med fältmarskalken som ordförande och särskilt utsedda höga officerare som assessorer. Vid generalkrigsrättens sittningar skulle även generalauditören, en edsvuren sekreterare, en väbel och generalgevaldigern som skulle agera åklagare. Generalkrigsrätten hade rätt att agera som Kungl. Majt. men kungen hade ensam rätt att revidera domarna. Benådningen låg också fortfarande helt i kungens händer.

Rättegång

Enligt 1683 skulle rättegången gå till enligt följande

Domareden avlades före varje rannsakan

Rannsakan kunde ske på två olika sätt

·  inkvisitoriskt där domaren utan åklagares bistånd tar initiativ till och genomför rättegång och bevisföring med bistånd från de olika parternas biträden.

·  ackusatoriskt där en åklagare utses som ansvarar för bevisföring.

I grunden skulle rättegången enligt 1683 ske enligt inkvisitionsmodellen men ordförande kunde om han så önskade utse en åklagare. Åklagarens stod under strikta regler och kunde om hans åtal visade sig vara falskt både dömas till böter och det straff som han föreslagit för den oskyldige.

Jurisdiktion Vilka var det som omfattades av de militära lagarna:

Allt manskap i den militära organisationen – såväl värvat som indelt, eller utskrivet hamnade under militär lagstiftning. Det var dock inte bara krigsmannen utan även familjerna till och i officerarnas fall även tjänstefolket. Bonden kunde även han ställas inför krigsrätten och dömas efter krigsrätten i hans egenskap av rotebonde. Dessa grupper av människor som vi idag skulle anse vara civila fanns kvar i inom den militära rättens jurisdiktion fram till 1791.[4]

De värvade soldaterna stod alltid under krigslagen oavsett situationen i landet. De indelta var undantagna då de vistades hemma i roten. Under övningar och på vägen till dessa gällde krigslagarna. Skulle brottet begåtts i tjänsten utanför regementet skulle målet rannsakas i civil domstol men straffet avdömas av krigsrätten.

Gatlopp, spöslitning, slås i halsjärn – Straffen i krigslagarna

Krigsrätten hade ett helt batteri av olika straff att använda sig av;

Dödsstraff – kunde utdömas både som enskilt och kvalificerat. Det kvalificerade innebär att kroppen skulle utsättas för stegling vilket innebar att den avrättade får armar och ben borthuggna för att sedan spikas upp på ett hjul till allmän åskådan.

Dödsstraffen hotade i 45 % av alla artiklar i krigslagen. Dödsstraffen skulle dock alltid underställas Kungl. Majt. och där benådas i stort sett samtliga fall. I Narva är det ingen dödsdom som verkställs. Det finns dock soldater som har dött som konsekvens av gatlopp och fängelsevistelse.[5]

Kroppsstraff är det som är klart utmärkande för den militära rättvisan. Begreppen kan här skapa förvirring men termer som används är ’hugg för pålen’, spöslitning, och sen har vi kanske det mest fruktade av dem alla gatloppet. Spöslitning utdöms i par och ett par innebär tre slag och maxstraffet var för en man 40 och för en kvinna 30. För män användes piska och för kvinnor ris. Gatloppet är ett militärt straff som planteras in i det civila rättssystemet men med mycket dåliga resultat. Det främsta skälet var svårigheterna med att få befolkningen att ställa upp på att straffa varandra. Det problemet saknade militären som kunde kommendera ut sina soldater till att verkställa gatloppen.[6]

Det militära gatloppet skulle ske mellan två led av 150 man utrustade med varsitt spö. Ett varv räknas fram och tillbaka och enligt förordningen skulle soldaten taktfast marschera genom denna gata av vinande spön. Två underofficerare skulle eskortera den dömde så att den ej ökade takten. Hela tiden skulle kompaniets trumslagare slå takten och vi kan nog höra för oss själva hur skriken blandas med trummornas taktfasta slag. Ibland förekom det att soldaten fick en blykula att bita i. För att försäkra sig om att soldaterna tog sin uppgift på allvar var det ålagt med straff om man slog för löst. Straffet var att genomgå samma antal gatlopp som den dömde. För att få lite jämförelse kan sägas att i Preussen var gatan 200 man och man kunde dömas upp till 30 varv (fast då uppdelade på tre dagar). Gatloppet försvann 1734 i den civila rätten men fanns kvar fram till 1812 i den militära straffkatalogen.[7]

Frihetsberövande förekom då som nu. Olika namn användes här, häkte, järn, häktelse och järn, fängelse på vatten och bröd som även kunde utdömas kvalificerat d v s i järn.[8]

Förlust av tjänst var främst ett straff för befäl som kunde fungera som suspension med eller utan lön.[9]

Penningstraff kunde utdömas både som löneavdrag och som böter. Precis som i det civila kunde penningstraffen ersattas med kroppsstraff. [10]

Skamstraff, stå vid pålen, stå i halsjärn men även degradering till menig.[11]

Militärt rättsmaterial

Domböcker är en möjlighet att komma den historiska människan mycket nära. Domböckerna fördes vid regementet och till största delen av regementsskrivaren. Dessa domböcker som tyvärr inte uppvisar några direkta likheter mellan de olika regementena skulle efter ett år skickas in till krigsfiskalen före den 15 februari. I fallet med Narva kommer det vid de två första åren att medfölja ett brev från skrivaren Jöran Krook där han ber så hemskt mycket om ursäkt för att detta dröjt. Krooks ursäkt är att med bytet av chef har det varit lite oroligt i kansliet och därav har man ej kunnat skicka iväg materialet.[12]

Narva böckerna är föredömligt förda med ett register i början på varje bok där för och efternamn på de förekommande personerna finns förtecknade. Skrivaren har även skrivit upp på vilken sida de förekommer vilket underlättar när två soldater har samma namn. Vi får nog ha för troligt att skrivaren visste vilken person som var vilken.

Militära domböcker innehåller i början på varje mål en förteckning om vilka som satt i rätten just den dagen (ibland anges även vilket förband de olika tillhör). Sen följer en redogörelse för vad som har hänt under rättegången. Vittnen förhörs osv. Sen följer en kort kommentar om hur rätten har överlagt och om votering i ärendet har skett så anges både vem som röstade och hur denna motiverade (jag har inte sett någon votering av sluten natur). Till sist kommer vad som anges som sentens. Sentensen innehåller oftast vilken paragraf den dömde brutit mot, vilket brott och vilket straff. I Narva har man sedan under sentensen skrivit till datum för straffets verkställande.

Militära rannsakningar kan se ut på två sett. En är den längre varianten som jag ovan beskrivet men det finns även en kortare

”Den 25 februari dömdes soldaten Hindrich Mårtenssson vid Öv. Horns regemente, Kapten Funcks kompani till döden för stöld. Kungl. Majt benådar honom den 14 april 1697 och dömer honom istället till fem gånger gatlopp genom 300 man. Domen är verkställd 18 maj, 1697.”[13]

En tråkig sak med det militära källmaterialet är att det har en viss tendens att brinna upp. I fallet med Narva finns det få rullor kvar över de åren där det finns dombok och vice versa. Detta gör det svårt att exakt fastställa hur många och vilka som var vid en viss plats samtidigt.[14]

Källkritiskt innebär materialet en rad olika svårigheter. Det är makten som författar och dikterar reglerna för den bild som vi får läsa. I vissa fall kan vi bli hjälpta av att anteckningar finns kvar till de renskrivna protokollen. När det gäller de förband som jag har genomfört studier på eller gjort stickprov är detta dock alltför sällan.[15] Vi måste även hålla i minnet att bilden av brottsligheten är den som rannsakades och i fallet Narva även den som dömdes. Det finns inga fall av friande domar i materialet från Narva.

Militär rättskipning i Narva

Garnisonen

Garnisonen i Narva var en av Sveriges viktigaste österut mot Tsar Peters Ryssland. Jag skall inte uppehålla mig vid några längre utläggningar om och hur garnisonen var organiserad. Vi skall däremot försöka stifta bekantskap med några av de soldater och andra som fanns i regementes hägn.

Det kan ju här påpekas att det inte är de duktigaste och mest plikttrogna män och kvinnor som vi möter men de erbjuder oss en möjlighet att få se hur livet gestaltade sig för några av dessa tusentals svenskar som skulle delta i det stora nordiska kriget.

Vid tiden innan krigets början var chefen för garnisonen Överste Rembert von Funcken för att sedan ersattas av Överste Henning Rudolf von Horn under 1696. Von Funcken kommer att förflyttas över Finska viken för att där ta kommandot över Åboläns regemente. 1

De två cheferna låter båda ordförandeskapet i rätten gå till majoren Zacharias Franckenhielm. Han kommer att presidera vid samtliga rannsakningar men hans bisattare kommer att växla under åren. Något som är mycket intressant med Narva är att under både år 1695 och halva år 1696 finns meniga bisittare.[16]

Narvas regementskrigsrätt under åren 1695-1697

Krigsrätten

Totalt sammanträde krigsrätten i Narva under åren 1695-1697 och avlade dom i 125 mål. 119 personer kommer att stå inför rätten. 20 individer kommer vi att stifta bekantskap med fler än en gång.

Vi har sett att artiklarna från 1683 fastslog hur rätten skulle vara sammansatt. I Narva kommer vi att se att skillnaderna är större än likheterna med lagen. Den största och intressantaste skillnaden är förekomsten av de meniga soldaterna.

Tabell 1. Krigsrätten i Narvas sammansättning uppdelad på grader och antal sittningar.

Grad	Antal i individer	Genomsnitt antal mål
Kaptener	8	10,56
Löjtnanter	20	10,1
Fänrikar	11	19,9
Fältväblar	12	4
Sergeanter	20	2,9
Rustmästare	21	2,14
Förare	32	2,99
Korpraler	36	2,22
Meniga	67	1,3
Totalt	227	920

Källa: Krigsarkivet, Militära domböcker, 1695-1697 Garnisonsregementet i Narva.

Den grupp som var mest aktiv som ledamot av krigsrätten var kapterna vilket inte är förvånande då dessa skulle ha två platser fördelade på ett litet antal tjänster. I Narva har vi meniga representerade fram till oktober 1696 och när dessa försvinner ut ur rättens ledamöter försvinner även en grupp till – korpralerna. Detta var en grupp som enligt lagen skulle ha representation med två platser men från oktober saknar dessa helt representation.

Brottsligheten

En av de mest notoriska brottslingarna är en soldathustru vid namn Maria Hindrichsson, hon kommer vid tre tillfällen att rannsakas och dömas.

1695 kommer hon att dömas för stöld. Den 9 januari rannsakas Maria för att ha tagit sin mans jacka och sålt denna till en Narvabo som ej namnges. Maria döms för detta till 42 par ris (notera antalet) enligt paragraf § 115 och den 14 februari verkställs straffet.

Den 11 juli står Maria åter inför Major Franckenhielm, denna gång har hon uppträtt odygdigt vilket ger henne 50 par ris. Efter detta året kommer Maria att försvinna ut ur rullorna och vi kan väl föreställa oss hur hennes rygg såg ut efter 276 slag på ett halvår. Det finns inga sjukjournaler men vi har en dagbok från en dansk läkare som på 1730-talet besökte soldater som hade fått genomgå prygel och beskrivningen av deras ryggar med fistelgångar av var i slutet av varje sår är ingen angenäm läsning. Han säger även att det troligen bara finns en enda bot – att skära bort det skadade köttet. Lakoniskt noterar han tre dagar senare att soldaten avlidit.[17]

Maria kan dock inte hålla fingrarna i styr så 19 februari ställs hon återinför rätta. Denna gång har en doktor verkande i Narva som råkar ut för Marias långa fingrar. Krigsrätten dömer henne till 42 par ris men överste Horn ökar på till 50 för andra resans stöld. Straffet verkställdes 17 april och sen försvinner Maria ur våra domböcker.

Tillsammans med följande tre män är Maria garnisonens mest notoriske brottsling, Mårten Casparsson, Johan Arfedsson och Jöran Hansson (fallen med dessa tre finns redogjorde för i bilaga 1).

Tabell 1. Den totala brottsligheten enligt domböckerna.

Brott	1695	1696	1697	Totalt	%
Stölder	11	15	32	58	45
Rymningar	2	14	7	23	17,8
Disciplin	5	2	15	22	17,1
Våld	8	4	2	14	10,8
§ 115		8		8	6,2
Övrigt	3		1	4	3,1
Totalt	29	43	57	129	100

Källa: Krigsarkivet, Domböcker från von Funckens och von Horns värvade infanteri 1695-1697.

Den vanlige brottslingen i Narva var tjuv. Hela 45 % av brottsligheten är stölder av olika slag. Stöldgodset har i samtliga fall varit mat, kläder, eller råvaror. Rätten har tydligt skärpt straffen i samtliga fall där brottslingarna har återkommit för samma brott. Är det då så att straffen är hårdare för andra brotten?

Den 16 december, 1696 döms Mårten Hindrichsson för att ha olovligt lämnat fästningen. För detta döms han till döden men benådas till 5 gatlopp. Kungl. Majt. benådade 21 januari, 1697 och domen verkställdes 15 april, 1697.

År 1697 7 september, dömdes soldaten Mårten Hindrichsson ur Frankenhielms kompani, för att ha vägrat att delta i fortifikationsarbete samt hamnat i handgemäng med en löjtnant, till att sitta av 5 månader i arresten. Lakoniskt har skrivare Krook noterat på protokollet ”Soldaten dog i arresten den 9 september”.[18]

I Narva anser jag att det står utan tvivel att det är brottets karaktär som i första hand avgjort straffets utseende snarare än karaktären på brottslingen.

Brottslingen är menig i 92 % av fallen. Endast i en kategori av brott är meniga ej dominerande – våld. Denna kategori som de flesta andra vill hävda var nästan en dygd i det militära har ej varit så i Narva. De meniga har i Narva däremot fallit offer för våld och detta är intressant. 52 % av våldsbrottslingarna är underbefäl och brottet är misshandel av soldaterna. En bakomliggande orsak verkar ha varit att soldater och underbefälen ej varit överens om rätten att tillrättavisa med våld (eller platsen för tillrättavisandet). Soldaterna har anmält befälen för övervåld och rätten har givit dem rätt. Våldet har främst förekommit inom den militära kretsen och endast två civila har kommit i vägen för soldaternas våld.

1695 rymmer Jöran Andersson, på vägen norrut (hade troligen tänkt ta sig till Finland och vidare) hade han kommit till bondens Fetka Pusskas gård och där hamnat i spörsmål med densamme. Jöran hade blivit arg på Fetka och ”slår honom ihjäl”. Rymlingen och nu mördaren blir infångad och den 23 augusti ställs Jöran inför rätta. Mord är dock ett ärende som krigsrätten inte får döma i själva utan målet går direkt till Generalkrigsrätten och där har jag ej återfunnit målet.[19]

Det övriga våldet är tre slagsmål och i samtliga fall har dessa skett ute på Narvas krogar. Vi skall dock notera att soldaterna i mycket få fall har använt sig av vapen i sina våldshandlingar. Det handlar mest om knytnävar och underbefälens värjbaljor. Den 8 april, 1695 döms fältväbeln Hans Rasyin, Focks kompani, till tjänst som menig i två månader för att han 5-6 gånger slagit soldaten Petersson vid Livkompaniet över halsen.[20]

1696 kommer Henning Rudolf von Horn till garnisonen och detta verkar ha orsakat en del problem. Vi kommer ihåg att skrivaren Jöran Krook beskrivit läget som oroligt. I domböckerna ser vi detta på två sätt – disciplinbrotten finns nästan endast under detta år 1697 (om det är en hårdare regim eller om det är en protest är mycket svårt att uttala sig om. Von Horn var en hårdför man och han skärper i högre grad straffen än vad von Funcken gjort). Vi kan även se att antalet rymningar är särskilt stort under början på von Horns tid. En vänligare tolkning är att von Horn helt enkelt är noggrannare än von Funcken (straffsatsernas hårdhet talar dock emot denna tolkning).

Disciplinbrotten är främst avvikelse från post- eller arbetstjänst även om vi finner en del fylleri och ordervägran i materialet. Intressant här blir en händelse som utspelar sig i början på oktober 1697. Arbetet med att förstärka bastionerna enligt Dalhbergs nya planer pågår för fullt. Soldater används här som arbetskraft och denna höstdag tycker Nils Månsson och Jöran Johansson att arbetet blir alltför tungt. Krogens värme och öl skulle vara mycket bättre och de bestämmer sig för att ge sig av. De är dock inte ensamma utan med dem finns även en ny rekryt en ung man vid namn Jöran Emilsson. Han är först tveksam till att följa med men de båda veteranerna övertalar honom att följa med. Den 26 oktober döms Månsson och Johansson till fyra respektive två gatlopp. Emilsson klarar sig med fyra timmar vid pålen då hans unga ålder talat till hans favör (åldern ej angiven).[21]

En tydlig sak kan ses när det gäller disciplinen – fylleriet är något som ses oerhört strängt på oavsett om det är under posttjänst eller någon annan verksamhet. I de fem fall där det förekommit fylla har tre dömts till döden men benådats till 5 till 7 gatlopp.

Undersökningen av Narva visar att när vi studerar det militära materialet får vi kunskaper om det militära systemet. Av särskilt intresse anser jag det är att följa upp och undersöka vidare det fenomen som de meniga soldaterna i Narva använder sig av. För dem är rätten inte bara instans som dömer dem utan en instans som kan användas för att föra fram kritik mot ett befäl som enligt deras menande ej följde de regler som finns. Det är här möjligt, anser jag, att se även den militära krigsrätten som en social arena likt de resonemang som Eva Österberg har förfäktat i ett antal skrifter. Enligt detta sätt att se på saken är det en dialog mellan överhet och undersåtar. Interaktionsperspektivet skall inte ses som ett jämlikttänkande perspektiv utan styrkeförhållandena mellan arenornas olika aktörer kan vara variera och förändras över tid.[22]

Jag anser att det är på tiden att en av dessa offentliga arenor som fortfarande står relativt obelyst lyfts fram. Det är inte bara det att den är obelyst utan vi kommer härigenom får ny kunskap om hur det tidig moderna Sverige fungerade.

Framtiden – avhandlingen?

Från gatlopp till kasernförbud- Militärens rättskipning under två sekel - så lyder arbetsnamnet på min tänkta avhandling. Jag kommer att fokusera på det militära rättsväsendets praxis under dess etablering och fram till 1820.

Avhandlingens syfte är att kartlägga och analysera värderingar och attityder till lag och rätt bland militär personal på olika nivåer. Följande övergripande frågor, har genererats ur det samnordiska rättsprojektet samt svensk och brittisk forskning om militär rättskipning: 1. Hur förändrades normer och praxis inom det militära rättsväsendet under perioden? 2. Hur påverkade militär och civil jurisdiktion varandra? 3. Hur gestaltades det militära rättsväsendets disciplinerande och konfliktlösande funktioner? 4. Hur såg relationen ut mellan intern och extern rättskultur?[23]

Studierna kommer att fokusera på krigsrätten vid ett värvat regemente från 1620-1820. Det värvade regementet utgör en sammanhållen fysisk gemenskap och det är här möjligt att tydligare se förändringar i praxis av den militära rättskipningen. De värvade soldaterna är även en grupp som i tidigare forskning har framställts som mer benägna till fylleri och våldsbrott än andra grupper i samhället. Det finns skäl att om detta är en riktig bild samtidigt fråga sig hur statsmakten försökte att stävja detta beteende. Vi kan här tala om den militära paradoxen – statsmakten vill utbilda effektiva soldater som i viss mån måste uppträda både aggressivt och våldsamt samtidigt som dessa i tider av fred ej får löpa amok och terrorisera eller besvära civilbefolkningen. Det skall här särskilt betonas att jag har för avsikt att även undersöka ett förband förlagt utanför Sveriges kärnland för att se hur den militära närvaron i lokalsamhället återspeglas i det rättsliga materialet.

Avhandlingen kommer genom sitt diakrona perspektiv omfatta en förändring av samhället från en stat som kan beskrivas som en militariserad stat till ett samhälle med låg militarisering grad. Det är här intressant att se hur den militära rättskipningen influeras och influerar den övriga rättskipningen och lagstiftningen. Avhandlingen kommer att ta sin utgångspunkt i den första krigslagstiftningen i egentlig tappning. Jag kommer sedan att följa utvecklingen fram till 1800-talets början då Sverige efter freden 1809 alltmer kommer att ställas på fredsfot. Under undersökningsperioden sker stora förändringar. De aspekter av förändring som i första hand ska lyftas fram är rättens humanisering och övergången från en religiös till vetenskaplig världsbild, samt institutionella förändringar inom militär organisation och rättsväsen. Det är dock viktigt att lyfta fram kontinuiteten inom det militära tänkandet, med dess fokusering på våld och behovet av disciplin, vilket tidvis torde har bidragit till eftersläpningar i jämförelse med det civila samhället.

En studie av ovan skisserad art kommer att ge förutom kunskaper om praxis även inblickar i en i mångt och mycket manlig värld och bör därför kunna användas för att teckna en bild av en manlig kulturs förändring. Genom att studera det militära systemets normer och värderingar kan vi få en inblick i hur en manlig (militär) identitet ser ut. Vad är en god soldat, god man? Detta blir möjligt att belysa utifrån rättsprotokollen. Avhandlingens teoretiska perspektiv kommer att vara rättskulturbegreppet såsom det har formulerats av Lawrence M Friedman. Begreppet innehåller en dikotomi mellan begreppen intern och extern rättskultur. Med extern rättskultur avses lekmännens, i det här fallet krigsmännens, värderingar och attityder till lag och rätt. Det militära rättsväsendets utveckling kan ytterligare analyseras genom den interna, juristernas egen rättskultur.[24] Rättskulturen utgör en del av vad som med en mer omfattande, övergripande term kan kallas rättssystemet. Detta avgränsas huvudsakligen av nationella gränser. Rättssystemet delas in i tre underkategorier: den rättsliga strukturen, substansen och kulturen. Rättsstrukturen utgörs av instanssystemet, medan substansen är lagarnas innehåll.[25]

Rättskulturbegreppet möjliggör enligt mitt sätt att se på saken att vi kan studera handlingar som just uttryck för värderingar och attityder till inte bara lagar och arenan utan även till mer grundläggande värden i livet. En våldshandling kan till exempel aldrig förstås enbart som en handling av våld utan måste förklaras i den kontext som den utspelas i. Det är alltså enligt mitt sätt att se på saken inte bara en handling av aggressivitet och ilska som konstituerar våld mot en överordnad utan denna våldsyttring kan istället tolkas som en värdering om sanktionssystemet, samhällsordningen eller illvilja mot personen. Handling är således inte per definition detsamma som dess uttryck som i mitt exempel skulle kunna vara missnöje med en viss ordning.

Källorna till min studie kommer i huvudsak utgöras av militära domböcker. Domböckerna ger en god inblick i rättskipningen och framförallt ger dem möjlighet att lyfta fram de värderingar som finns inom det militära samhället. Soldaterna är en omskriven grupp men oftast står soldaterna tysta och är endast spelpjäserna i det utrikespolitiska maktspelet. Genom studier av domböcker kan soldaternas livsvillkor lyftas upp till ljuset och analyseras. I studier av det civila samhället såväl i Sverige som i Europa har det visat sig att rättsliga studier kan användas till analyser av samhället och dess konfliktlösning vid sidan om de rena kriminologiska resultaten.

Min förhoppning är att studien skall inte bara kunna visa på de förändringar i det militära rättssamhället som sker utan i hög grad kunna användas för att kunna studera soldaternas inställningar till rätten, samhället och sin egen plats i förhållande till dessa.

Referenser

Otryckt källmaterial

Krigsarkivet (KrA), Stockholm.

Domböcker Krigsacta

Volym 25 Hessensteins värvade infanteri (garnisonsregementet i Göteborg) 1758-1759.

Volym 31 1695 Rembert von Funckens värvade infanteri.

Volym 31, 1696 Henning Rudolf von Horns värvade infanteri.

Volym 32, 1697 Henning Rudolf von Horns värvade infanteri.

Volym 32, Hastfehrs värvade infanteri i Riga, 1691, 1694.

Volym 32, Dahlbergs värvade infanteri i Riga, 1697.

Volym 33, Wellingks värvade infanteri, 1696, 1697, 1698, 1700, 1703.

Volym 51, Åboläns indelta infanteri, 1705.

Volym 51, Upplands indelta infanteri1721-1728.

Volym 51, Västerbottens indelta infanteri 1713, 1714.

Regementesrullor Krigsacta

Volym 5, 1694-99.

Landsarkivet, Lund.

Domböcker

Överkommendanten i Skåne, Halland och Blekinge, Krigsrättens protokoll och domar 1670-1672.

Tryckt källmaterial

Schmedemann Johan, Kungl bref, stadgar forordringar om justitice och executions måhl 1528-1706. Upsala Acad boktryckeri 1706.

Litteratur

Anners Erik, Den karolinska militärstraffrätten och Peter den stores krigsartiklar, Almqvist & Wiksell 1961.

Bjälkenborn Niclas, Att löpa två gånger gatlopp, Högskolan i Växjö, 1998 (opubliserad 20 p c/d-uppsats).

Borroughs, P, The English Historical Review, C, ”Crime and Punishment in the British army 1815-1870”, 1985.

Cotterrell, Roger, Comparing Legal Cultures, ”The Concept of Legal Culture” ed David Nelken, Dartmouth, 1997.

Friedman Lawrence M, Law and Society Review, ”Legal Culture and Social Development” 1969.

Gilbert, Arthur N, Albion, ”The Regimental Courts Martial in the Eighteenth Century British Army”, 1976.

Gilbert, Arthur N, The Journal of British Studies, vol XVII, No 2”Military and Civilian Justice in Eighteenth-Century England: An Assessment:”, 1978.

Jansson Allan, Försvarsfrågan i svenska politik från 1809 - Krimkriget, Uppsala, 1935 (diss).

Laidre Margus, Segern vid Narva, Natur och kultur, Stockholm, 1996.

Nygren Rolf, Subordination och enskild integritet, Rättshistoriskt bibliotek XXXIII, A- B Nordiska bokhandeln, Stockholm, 1981.

Steppler, G A., The English Historical review, No CCCCV “British Military Law, Discipline, and the Conduct of Regimental Courts Martial in the later Eighteenth Century”, 1987.

Thunander Rudolf, Hovrätt i funktion, 1993 (diss).

Tönnesson, Kåre, Red. Normer och social kontroll i Norden ca 1550-1850. Domstolarna i samspill med lokalsamfunder - Rapport II till det nordiska historikermötet. 1994.

Österberg Eva, Scandia , ”Folklig mentalitet och statlig makt. Perspektiv på 1500- och 1600-talens Sverige”, 1992.

Bilagor

1. De manliga återfallsförbrytarna – kort sammandrag av deras rannsakningar.

Menige Mårten Casparsson, Franckenhielms kompani

1696

28 juli, dömdes soldaten Mårten Casparsson ur Franckenhielms kompani, för stöld av diverse varor bl a 1 kanna havregryn och 3 kannor korngryn, till 1 gatlopp. Soldaten Anders Jacobsson från samma kompani döms för medhjälp vid avyttrandet, till 1 gatlopp. Domen verkställdes 11 augusti.

1697

13 oktober, dömdes soldaterna Mårten Casparsson och Jöran Matsson ur Franckenhielms kompani, för stöld från civilist. En dömdes för stölden och fick 5 timmar vid pålen och den andre för medhjälp och fick 2 timmar vid pålen. Domen verkställdes 31 december (Författarens anm. Att notera är att de även misshandlat civilisten, men att de ej dömdes för detta utan endast för stölden enl. § 103).

17 december, dömdes soldaten Mårten Casparsson ur Frankenhielms kompani, för stöld till döden. Kungl. Maj:t benådade 17 januari till 7 ggr gatlopp. Domen verkställdes 27 april.

 

Menige Johan Arfedsson, Funcks kompani

1697

26 februari, dömdes soldaten Johan Arfedsson ur Funcks kompani, för stöld från borgaren Mikisor Onissrofft, till döden. Kungl. Maj:t benådade till 4 ggr gatlopp. Domen verkställdes 18 mars.

28 juli, dömdes soldaten Johan Arfedsson ur Funcks kompani, till 4 timmar vid pålen för stöld. Notera är att Överste von Horn ändrar denna dom till 5 ggr gatlopp. Domen verkställdes den 16 augusti.

21 oktober, dömdes soldaten Johan Arfedsson ur Funcks kompani, för stöld till döden. Kungl. Maj:t benådade till 5 ggr gatlopp. Domen verkställdes 4 januari.

 

Menige, Jöran Hansson, Frankenhielms kompani

1695

27 juni, dömdes soldaterna Andersson och Hansson ur Franckenhielms kompani. De skulle föra en fånge från Nyen till Narva, men fången smiter. Domen blev 4 resp 2 ggr gatlopp. Domen verkställdes 27 augusti.

23 juli Soldaten Jöran Hansson ur Franckenhielms kompani, för rymmning till döden. Kungl. Maj:t benådade 20 september till 5 ggr gatlopp. Domen verkställdes 21 oktober.

1996

29 oktober, dömdes soldaterna Mats Mårtensson ur Frankenhielms kompani och Jöran Hansson ur Funcks kompani, för stöld samt medhjälp till stöld. För stölden blev straffet 5 ggr gatlopp, men för medhjälpen skjuts straffet upp. Domen verkställdes 7 december.

2. Min klassifikationsmodell i uppsatsen från 1998.

Disciplinbrott: här finner vi brott som insubordination, olovlig permission, tjänsteförsummelse, fylleri, otukt, fanflykt, uppvigling osv.

Paragrafbrott: här finns de brott som dömts efter § 115. Detta för att brotten ser ut som om de tillhör stöld- och disciplinbrotten men inte uppfattades så av regementeskrigsrätten i Narva. Därför har jag lyft ut dem för att återskapa en så realistisk bild som möjligt av rättens uppfattning. Brotten är olika former av stölder där den dömde har försökt att tillskansa sig mer än vad som var tilldelat.

Rymningar: har placerats i en särskild kategori eftersom tidigare forskning hävdar att detta var det vanligaste militära brottet.[26]

Stöld: allt som handlar om stöld, rån och andra tillgreppsbrott hamnar under denna kategori.

Våldsbrott: här förekommer mord, misshandel och slagsmål.

Övrigt: i denna kategori har jag placerat affärsuppgörelser, förtal, värvningsfrågor och andra brott som endast förekommer i ett mål och som inte omfattas av någon annan kategori.

Jag har klassificerat enligt ovanstående modell och låtit det allvarligaste brottet styra målets placering. I analysen har dock all brottslighet behandlats var för sig.

3. Paragrafer som krigsrätten i Narva har hänvisat till –sammanfattade av författaren.

§ 37 Titel IV

Alla bestämmelser och förbud skall med trumpeter och pukor blåsas och slåss och offentligt förkunnas.

§ 57 Titel VII

Om lämnande av post utan avlämning eller fylleri under posttjänst.

§ 79 Titel XIV

Krigsfolk får ej samlas till obörliga sammankomster och församlingar då myteri och uppror kan anstiftas även om ond vilja ej finnes. Man får ej ens samlas för att författa en gemensam supplik.

§ 81 Titel XIV

Gäller trupp som ej slåss eller som flyr. Lagen ser här tre olika former av detta brott, desertering, vika från fanan i strid eller att övergå till annat förband utan att ha tagit avsked från det första.

§ 82 Titel XIV

Den s k kallade duellparagrafen vilken utvidgats att även behandla slagsmål. Den skapades för att stävja det frekventa duellerandet bland den adliga delen av det militära samhället men kom sedan att omfatta all form av handgemäng mellan militär personal.

§ 83

Myteri, straffas med döden, gäller även de som har vetskap om förestående myteri men ej delger befäl detta. Denna paragraf användes även för att se till att folk ej lade sig i slagsmål som lätt annars kunde leda till uppror.

§ 103 Titel XVII

Stjäl någon i garnison, stad eller fästning där truppen ligger förlagd skall det dömas till gatlopp första och andra gången för stölder under 8 daler och över 60 daler skall det dömas hängning.

§ 106 Titel XVII

Stöld under marsch eller furagering; allt materiel eller föda skulle lämnas till befäl. Furagering är ett begrepp som avser sökandet efter proviant vilket var en naturlig del av denna tids krigsföring, kriget skulle föda sig självt.

§ 115 Titel XIV

Förstörelse, avyttring av kläder, rustning, vapen eller annan utrustning ska vid första gången pliktas med ersättning och gatlopp, andra gången skall även då utdömas ersättning och gatlopp medan tredje gången skall det dömas till döden. Den som genom spel, köp eller annat sätt tillägnat sig dessa persedlar skall även den straffas med samma straff.

---

[1] Skildringen bygger på domboksmaterialet men är författad av författaren, namnen, plats och datum är dock hämtade från materialet. Alla namn, grader och kompanitillhörighet är hämtade från domböckerna.
[2] Anners Erik, 1961, Den karolinska militärstraffrätten och Peter den stores krigsartiklar.
[3]  Schmedemann Johan, Kungl bref, stadgar forordringar om justitice och executions måhl 1528-1706. Upsala Acad boktryckeri 1706. Se även Anners E, 1961 angående lagstiftningens påverkan på internationell rätt. Det finns även exempel i materialet från Narva att rätten ansett det av yttersta vikt att den åtalade haft kunskap om lagen.
[4] Krigslagarnas gestaltning och deras kroppsstraff är en stor tvistefråga när riksdagen under 1800-talet börjar diskutera frågan kring den allmänna värnplikten. Ett av de första försöken på en folkarmé enligt franskt värnpliktsmanér gjordes i den s k beväringsinrättningen 1812 där det blev ett uttryckligt krav att de militära lagarna ej skulle tillämpas. Se Jansson Allan, Försvarsfrågan i svensk politik från 1809 - Krimkriget 1935 och prästernas resonemang kring den hårda bestraffningen s 468ff. Även Nygren Rolf, 1981 Subordination och enskild integritet, diskuterar böndernas inställning till de hårda militära straffen s 57.
[5] Kr Art § § 2-4, 26-29, 31, 33-35, 40-47, 50, 54, 56, 57, 60-63, 65, 66, 71-74, 76-81,83-86, 88, 94, 97, 99-101, 103-105, 108, 109, 111, 112, 115, 116?, 117, 118, 124, 129, 138, 139.
[6] Kr Art § § 91-93, 36, 39, 48, 54, 82, 91-93, 103, 115, 120, 128, 129, 135.
[7] För överblick över den internationella användningen av gatloppet se Bohlin, 1917, s 365ff. Gatloppet kunde användas i den civila rättskipningen men var där förknippad med en rad problem som behandlas av Thunander Rudolf, 1993, Svea hovrätt, s 83. Allmogen var i allmänhet mycket obenägen att ställa upp för gatloppens verkställande.
[8] Kr Art §§ 25, 36, 51, 25, 55, 58, 12, 49, 51, 55, 114, 133.
[9] Kr Art §§ 21, 39, 58, 120, 125, 127, 135, 138.
[10] Kr Art §§ 5, 6, 8, 9, 53, 54, 90-92.
[11] Kr Art §§ 10, 13, 12, 55, 82.
[12] Krigsarkivet (KrA), Domböcker Krigsacta Volym 31 1695 Rembert von Funckens värvade infanteri. Volym 31, 1696 Henning Rudolf von Horns värvade infanteri. Att observera är att breven ej finns i SVARs microfilmade dombok.
[13] Kr A, Domböcker krigsacta volym 32, Henning Rudolf von Horns värvade infanteriregemente, s 25.
[14] För en ingående diskussion kring garnisonen hänvisas till Bjälkenborn Niclas, Att löpa två gånger gatlopp  1998, s 46 och Laidre Margus, 1996, Segern vid Narva, s98
[15] Jag i syfte för att undersöka hur domböckerna fördes, samt förekomsten av meniga bisittare gått igenom ett tiotal förband från olika tider. Överkommendanten i Skåne, Halland och Blekinge 1670-1672. Jag har gått igenom volym 25, 31, 32, 33, och 51 av krigsarkivets samling av militära domböcker. Volymerna innehåller domböcker från följande regementen, Garnisonsregementet i Göteborg 1758-1759, Stedingska värvade infanteri 1800, 1801, Hastfehrs värvade infanteri 1692,1994, Dahlbergs värvade infanteri 1697, Wellingks värvade infanteri 1691, 1696, 1697, 1698, 1700, 1703, Åbo läns infanteri 1705, Upplands indelta infanteri 1721-1728, Lars Hiertas regemente 1706 (Upplands regemente), Upplands kavalleri ( tillfälligt rytteri) 1717 och Västerbottens regemente 1713, 1714.
[16] Mina stickprovsundersökningar i denna frågan är de samma som redogörs för i not 8. Inget av förbanden redovisar meniga soldater som ledamöter av krigsrätten.
[17] Bohlin G, 1917, s 370ff.
[18] Kr A, Domböcker Krigsacta Volym 31 och 32.
[19] Kr A, Domböcker Krigsacta, Volym 31.
[20] Kr A, Domböcker Krigsacta, Volym 31.
[21] Kr A, Domböcker Krigsacta, Volym 32.
[22] Österberg Eva, 1992, ”Folklig mentalitet och statlig makt. Perspektiv på 1500- och 1600-talens Sverige”, Scandia.
[23] För en översikt se: Normer och social kontroll i Norden ca 1550-1850. Domstolarna i samspill med lokalsamfunder - Rapport II till det nordiska historikermötet. Red. Tönnesson, Kåre, 1994. Av den brittiska forskningen kan nämnas:  Gilbert, Arthur N, ”Military and Civilian Justice in Eighteenth-Century England: An Assessment:” The Journal of British Studies, vol XVII, No 2, 1978, Steppler, G A., British Military Law, Discipline, and the Conduct of Regimental Courts Martial in the later Eighteenth Century” The English Historical review, No CCCCV, 1987, Borroughs, P, ”Crime and Punishment in the British army 1815-1870”, The English Historical Review, C 1985 samt Gilbert, Arthur N, ”The Regimental Courts Martial in the Eighteenth Century British Army”, Albion, 1976.
[24] Friedman Lawrence M, ”Legal Culture and Social Development” i Law and Society Review, 1969, s 40.
[25] Cotterrell, Roger, ”The Concept of Legal Culture” i Comparing Legal Cultures, ed David Nelken, Dartmouth, 1997.
[26] Wedberg B, 1944, s 121.