Hem   CV    Forskning   Texter Recensioner  Länkar till världen    Vem är Niclas?  VFG

Blågul flagga och Du gamla, du fria,

- Vad säger de om vår historia - En studie av nationalsymbolernas historiesyn.

Niclas Bjälkenborn

Jag är svensk och jag blir rörd när den blågula flaggan går i topp, vid Ishockey-VM eller liknande tillställningar. Jag bär svensk flagga på ryggsäcken. Varför detta? Jo, därför att jag är svensk. Vad är svenskt? Ja, det är en naturlig fråga och under de senaste veckorna har jag just brottats med sådana funderingar. För svenskheten finns ett par symboler. Dessa brukar vi kalla nationalsymboler. I essän kommer jag att resonera kring vilken bild av historien dessa symboler ger och vad de betyder för nationen och individen.

   Nationalstaten är ett abstrakt och teoretiskt begrepp skapat under romantikens [1] tidevarv på 1800-talet. Men är nationalismen inte något annat? Människor förföljs i dess namn och således finns det något bakom detta begrepp - starka yttringar av känslor. Inte abstrakta utan riktiga känslor som smärtar och gör ont, men även kan glädjas och skapa.

   Jag studerade två svenska nationalsymboler som i hög grad skapats ur 1800-talets nationalromantiska era och undersökte vilken historia de berättade och hur de kan påverka oss idag. Symbolerna är den blågula flaggan och nationalsången - ”Du gamla, du fria”.

   Den blågula flaggan är den vanligaste av de officiella nationalsymbolerna, det är med den vi symboliserar vårt land när vi deltar i internationella sammanhang. För vissa är detta en oerhörd ära att få bära färgerna som symboliserar vårt land.

   Flaggan är ingen ny symbol och att säga att männen skapade den under 1800-talet är lite väl tillspetsat. Den flagga som reser sig över det svenska folket har äldre anor. Vi kan börja med att säga att den svenska flaggan är skapad om än tidigare än 1800. Flaggan var i det äldre samhället främst en militär angelägenhet och i Sverige liksom de övriga länderna i mycket hög grad en marin flagga. Det var till sjöss vi hade nytta av en statssymbol. Den svenska flaggan med dess blå och gula färg hittar sitt ursprung i folkkungaättens blågula vapen och det gamla riksvapnet med blå botten och trekronor skapat av Albreckt av Mecklenburg. Karl Knutsson Bonde är den man som sedan sammanfogar dessa symboler till det stora riksvapnet, blå sköld och ett gyllene kors. Under 1500-talet kommer sedan dessa färger att fogas samman till en blågul korsflagga. Detta är den historiska bakgrunden. [2]

   De färger vi ser i flaggan har även de sina markörer och förtäljer oss en hel del om vad en nationalsymbol kan ge för signaler och det är just dessa signaler som är ämnet för min essä - vilken bild av historien kan vi se i våra nationalsymboler.

   Den blå färgen är bakgrunden - den symboliserar i en kristen västerländsk värld himlen och gudens boning men har under tidevarven även kommit att betyda kvalitet och laglydnad. Således är kungligheters blod ”blått” och konservatismens färg den blå. Den symboliserar även i modern tid i hög grad frihet, ärlighet, oskuld och trohet. [3]

   Den gula färgen har en tvetydig betydelse och som alla vet är allt som glimmar inte guld. Den gula färgen betyder både guldets och ädelhetens färg men även sveket och förräderiets natur. I den kristna ikonografin är Judas färg gul. I dagens sekulariserade värld har dock den mer positiva värdeklangen tagit över. Det finns även här äldre anor då man utanför den västerländska kultursfären i t e x Kina har gul som symbol för kejsaren och att det även under långa tider var förbjudet för andra än Kejsaren att använda den gula färgen.

   Men Sveriges flagga är även en korsflagga och korset är den kristna symbolen. Det symboliserar i den kristna ikonografin inte som vi i dagens samhälle kanske gör med döden utan livet, hoppet. Korset visar även att man ser en länk till Jesu korsfästande - vilket uttyds som ett gudens skydd mot det onda. [4] Korsflaggorna ser vi i alla de nordiska länderna och visar ett samband mellan folket och religionen.

   Sverige symboliseras av himlens och ädelhetens färg och idag kanske dessa för oss moderna sekulariserade svenskar inte betyder mer än att de är just våra färger. Men att flaggan är helt ihopsatt av en slump det tror inte jag. Blickar man ut i Europa och den kultursfär som dessa tolkningar uppstod i, så är det mycket få flaggor som skulle kunna ge rent negativa impulser. Ett exempel som kan användas är Dannebrogen - världens äldsta korsflagga, använd redan 1219 som symbol för det danska riket. Dannebrogen är som alla vet röd och vit, men den är även given av Guden till danskarna. Den är inte skapad av någon regent- enligt myten faller den ned från skyn till den danska hären under slaget vid Volmer 1219. Kung var Valdemar Segersäll och han bytte genast ut sin ätts vapen, blågul med tre lejon som symbol för riket mot Dannebrogen. [5] Det har sedan dess aldrig varit någon diskussion om hur den danska flaggan ska se ut. Om man inte vill tro på myten om flaggan som trillar ned från skyn är det troligaste att man hämtat inspiration från Johanniterordens rödvita symboler. Slaget vid Volmer var en del i ett korståg således är länken till det kristna är synliggjord. Guden belönade de goda danskarnas kamp mot de otrogna.

   Den röda färgen är blodets och kampens färg och används i den kristna symboliken ofta som symbol för den kärlek Gud har till människan. Att kampen skulle symboliseras i rött ser man i att t e x både England och Danmark använde röda uniformer innan den fältgröna gjorde sitt intåg. Båda länderna har dock behållit den röda färgen till sina paraduniformer. Den vita färgen är den minst problematiska färgen i symbolspråket - den symboliserar renhet och oskuld.

   Att den svenska flaggan har ett historiskt arv är det alltså ingen tvekan om, även om den är skapad. Men för 1800-talets nationalromantiker med tankar om ETT folk, ETT land och EN kultur var det som skulle manifesteras i nationalsymbolerna. Det börjar i mitten på 1800-talet att florera tankar om att lyfta fram flaggan som enande symbol för landet. Till dess är flaggan något som är förbehållet militären och kronan. Att flaggan var kungens symbol var klart men det är inte förrän sent in på 1800-talet som man börjar flagga på slottet och även då anses det lite suspekt av Oskar II när han lät hissa den blågula flaggan på slottet 1872. [6] Svenska flaggan var inget som folk visste var det var, vid denna tid. Vid en beväringsmönstring 1869 tillfrågades de unga männen av en kapten om hur den svenska flaggan såg ut, endast 4,5 % kunde svara på frågan. [7] Detta ledde till att kapten i fråga skrev en motion om att svenska flaggan måste spridas ut till svenska folket och detta skulle ske genom att svenska flaggan skulle finnas i klassrummen. Något som man t e x fortfarande ser i många amerikanska skolor än idag.

   De intellektuella på 1800-talet var bekymrade över detta och en av männen var A. Hazelius - mannen som skapade Skansen. Han började under sent 1800-tal ordna stora folkfester där det nationella skulle betonas - dock var det ännu för tidigt att prata om nationaldagar och svenska flaggans dag som den 6/6 hette fram till 1983, då den blev nationaldag.

   1916 firar vi svenska flaggans dag för första gången och då kan man säga att de flesta svenskar visste hur flaggan såg ut. För att visa på vilken bild av den svenska historien man ville föra fram med flaggan så exemplifierar jag detta med två dikter som florerade i kretsarna under denna tid. Båda dikterna har namnet ”Svenska flaggan”. Den första framfördes även som sång på den svenska flaggans dag 1916.

Flamma stolt mot dunkla skyar lik en glimt av sommarens sol.

Över Sveriges skogar ,berg och byar ,över vatten av viol,

du , som sjunger, när du bredes som vår gamla lyckas tolk:

”Solen lyser! Solen lyser! Ingen vredes åska slog vårt tappra folk!”

Flamma högt vår kärleks tecken värm oss, när det blåser kallt!

Stråla ut ur de blå vecken kärlek, mera stark än allt!

Sveriges flagga, Sveriges ära, fornklenod och framtids tolk,

Gud är med oss , Gud är med , Han skall bära stark vårt fria svenska folk

TEXT: K G Ossiannilsson (1875-1970) ,MUSIK: Hugo Alfvén (1872-1960) [8]

Stolta flagga med det ärorika

gyllne kors i duk av himmelsblått

ingen ärlig Sveas son skall svika

fädersarvet, som med dig han fått:

:/: arvet av de segerkrönta strider,

Som i kamp för frihet, rätt och lag

Under självuppoffrings bistra tider

Vunnits under blodigt hjälteslag.:/:

Stolta flagga, må som förr du bliva

sanningskärlekens och ärans folk

och till segerjubel evigt liva

Sveriges tusenårigt fria folk

:/: Sorg och motgång, allt, ja allt kan bäras

liksom fordomlags av Sveas son,

blott som förr den svenska flaggan äras,

hälsad av kanoners segerdån.:/:

Vördsamt därför Sveas barn dig hylla

när du trotsigt hissas högst i topp

och de blå och gula färgerna fylla

deras trogna bröst med frihetshopp

:/: tillitsfullt skall Sveriges unga skara

städse kring sin stolta flagga stå

värna den för oväns hot och fara

Hell dig! Hell dig, flagga gul och blå. :/:

TEXT: G von Horn, MUSIK: Otto Lindblad (1809-1864) [9]

   Det står tydligt att det är den svenska stormaktstiden som är fokus när det ska skapas en bild av Sveriges historiska arv. Man talar om ett land av Svea söner som skall förbli så starkt och ärligt som det alltid varit. Notera att man just använder ärlighet som vi tidigare sa symboliserades av den blå färgen. Svea söner skall bära vidare det segerrika arvet. I den första sången finns även Gud med och här kan vi se en framtidstro. Framtidstron ser man även i den andra sången i sista versen. Sångerna är skrivna för att hämta kraft i det förflutna till det nya, det hoppfulla som komma skall. Tiden för nationalsymbolernas skapande var en tid i förändring och industrisamhället höll på att växa fram.

   Dessa sånger ger en föreställning om att Sverige är ett gammalt, frihetsälskande, sanningssägande och segerrikt folk. Detta var den bild man ville ge och skapa ett manifest destiny [10] även hos det svenska folket. Det svenska folket hade en ödesgemenskap som visades i historien och just ödesgemenskap är det som ger nationalismen dess starka emotionella karaktär. Nationen är där individen kan förankra sig i en tid av förändring men även känna att den kommer att leva vidare då minnet av nationen lever vidare och så även minnet av individen som del av kollektivet. [11] I tider av förändring vill individer känna att de är del av något och på det viset bli folknationalismen något annat än de abstrakta konstruktioner som nationalstaten ofta brukar liknas vid.

   Allt detta ville man ingjuta i den blågula korsflaggan som hade börjat sin tjänst som en marinmilitär symbol. Nu var det tid för den att tjäna det svenska folket.

  Rikard Dybeck skrev 1844 en sång som skulle komma att bli vår national sång- Du gamla, Du friska som sedan ändras till fria.

Du gamla du fria

1. Du gamla du fria, Du fjällhöga nord

Du tysta, Du glädjerika sköna

Jag hälsar dig , vänaste land uppå jord

Din sol, din himmel, dina ängder gröna,

Din sol, din himmel, dina ängder gröna.

2. Du tronar på minne från fornstora dar,

Då ärat ditt namn flög över jorden,

Jag vet att Du är och blir var du var

Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden

Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden

3. Jag städes vill tjäna mitt älskade land,

Dig trohet till döden vill jag svära.

Din rätt, skall jag värna med håg och med hand

Din fana högt, din bragderika bära.

Din fana högt, din bragderika bära.

4. Med bud skall jag kämpa för hem och för härd

För Sverige den kära fosterjorden.

Jag byter ej allt mot i en värld.

Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden.

Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden .

   I 1990-talets Sverige hör vi denna sång främst, vid idrottsevenemang och kanske vid vissa bemärkelsedagar - officiella som privata.

   Den svenska nationalsången talar samma språk som de andra sångerna men det är en skillnad. Den skillnaden var då det begav sig inte synlig men då de andra sångerna glömdes bort och försvann in i historiens vrår blev Dybecks sång med sina fyra verser nationalsång för hela folket. Dybecks sång har fyra verser men vi sjunger bara två. Detta är inget som har sin grund i att sången blir lång utan att de två sista verserna talar ett språk som vi i dagens Sverige inte vill tala. De talar nationalismens språk och talar om att tjäna Sverige in i döden och att bara ha en värld. I dagens samhälle har jag inte hört dessa verser särskilt många gånger och den första gången var min egen studentexamen, då någon fått tag i hela sången och satt in i vårt sånghäfte. Den andra gången var under min värnplikt då jag kom i kontakt med Ultima Thule, en svensk rockgrupp som sägs ha kopplingar till den unga generation av nazister och fascister som vi idag ser på torg och gator. I dessa kretsar sjunger man alla fyra verserna och lägger då säkerligen in en innebörd som jag inte tror att Dybeck hade då han skrev sången 1844.

   Nationalsången är även naturmystisk till sin karaktär. Det är den höga nordens karaktär som i hög grad lyfts fram. Att naturen lyfts fram är något vi även finner i de övriga nordiska ländernas nationalsånger. Samtliga fyra länder i nordens nationalsånger inleds med strofer som tydligt anspelar på naturen. [12] Vi kan även se det i den första av dikterna. Naturen är något att vara stolt över - och denna kärlek till naturen är som tidigare en del i den romantiska kulturyttring som symbolerna skapades i. Symboler som skulle ena landet och få folket att känna en nationell identitet.

   Nationalsångens funktion är i ännu större grad än flaggans att vara gemensamhetsskapande. Flaggor som slår i vinden i all ära, men det är sången som man tillsammans sjunger och som då ger uttryck för den kollektiva känslan av gemenskap. ”Den nationella retoriken räcker aldrig för att hålla samman en nation, samhörighetens starkaste bas ligger i omförvandlingen av rikets territorium till ett gemensamt vardagsrum - ett ställe där man känner sig hemma”. [13]

   Så ser alltså de två nationalsymbolerna ut. Den ena med lång historia och välrotad i den svenska jorden, den andra yngre och utan historia. De talar dock ett gemensamt språk - 1800-talets nationalromantik med en nation, ett folk och en kultur.

   Idag talar politiker och debattörer om att nationalismen är död och att den som ideologi inte har någon framtid. Nationalstaten var ett projekt som inte visade sig hålla mer än i drygt 150 år. Ideologerna kanske tror att de skapade något nytt men de hämtade näring från historien och det gör att nationalismen lever kvar. I exemplet Sverige byggde nationalismen ej på en fiktiv historia som var tvungen att skapas utan den byggde på en bild av den svenska historien, en av många, men dock med förankring i en verklig historia.

   Historiesynen och bilden som dessa symboler ger och som jag försökt visa, ger en bild av den svenska historien som den vi kan läsa i Grimbergs, Englunds och Lindqvists böcker. Det är den klassiska historiesynen- där kungar, krig och staten är det viktiga. Svensk stormaktstid var inte en tid av ‘förvirrade stormaktsgalna’ adelsmän utan ett realpolitiskt projekt som var logiskt efter sin tids rationalitet.

   Detta är en bild av den svenska historien och kanske inte rättvis bild men den finns och har funnits. Det var detta som Hazelius och de andra tänkte på när de ville skapa ett nationellt medvetande hos svenska folket. De ville att svensken skulle vara stolt över att vara svensk och det är kanske så vi ska använda symbolerna igen.

   Nationalsymboler är det ord jag använder mig av inte bara p g a att det är vad de är men just för att nationalism är ett laddat ord och som jag vill att vi ska tänka till över. Symbolerna skapades inte av nationalismens baksida, de är inte rasistiska eller fascistoida. Nationalism är ett ord med många bottnar och alla är inte onda. Symboler kan ha en mening i en viss kontext och genom att plantera om symbolerna i en ny kontext kan man behålla deras mening. Det var det Dybeck och Hazelius gjorde. De tog kronans och militärens symboler och gjorde dem till folkets. Nu är det åter dags att plantera om dem anser jag. Någon stal folkets symboler under senare delen av 1980-talet. Den svenska flaggan och vår nationalsång är folkets och ska så vara. Jag vill hoppas att de tecken vi idag dock ser av ett allt mer frekvent användande av svenska flaggan i huvudsak och i viss mån nationalsången, tyder på att folket håller på att återerövra symbolerna.

   Det finns inget i symbolerna som man ska skämmas för. Historiebilden de ger är en bild av en stat, med gamla anor, ett frihetsälskande folk, segerrikt och sanningssägande. Om bilden är sann eller inte, spelar ingen roll för att sätter vi som mål att uppfylla den bild symbolerna ger, ja, då är jag stolt över att vara svensk.

   Nationalism är inget annat än att vara stolt över att bo på en viss geografisk yta och att försöka göra den ytan så bra att alla känner sig stolta över att vara en del av ytan.

  Så ett sista ord- fira 6 juni som vår nationaldag och var stolt över att vara svensk- det betyder inget annat än att vi har en historia- med sina brister och fördelar men det är vår historia.

Referenslista

Achen S T, Symboler omkring oss , Köpenhamn, 1975.

Ashworth GJ/Larkham PJ, Building a new heritage , London, 1994.

Borgehammar Stephan, Kyrkans liv- introduktion till kyrkovetenskapen , Stockholm, 1993.

Ehn B, Försvenskningen av Sverige , Stockholm, 1993.

Hobsbawn E/Ranger T, The Invention of Tradition , Cambridge University Press, 1983.

Hylland-Eriksen T, Myt, historia och identitet , Stockholm, 1996.

Jansson J-E, Land, ”Så blev svenska flaggan var mans egendom”, 1991 nr 22.

Jonsson L (red) Från fälttåg till folkfest , Stockholm, 1993.

Karaveli M, Blågul framtid , Stockholm, 1997.

von Konow J, Svenska flaggan, Stockholm, 1986.

Liungman G, Symbolerna- västerländska ideogram, Solna, 1974.

Olsson B/I Algulin, Litterturens historia i Sverige, Stockholm, 1995.

Sandberg H, Vasabladet, ”Finlands flagghistoria”, 1992-12-20.

©Niclas Bjälkenborn